Jag vet hur gammal jag är, för det står på både passet och körkortet. Men inte känner jag mig som 58! Ibland mer som 28, 38 eller något sånt. Jag ser inte mig själv utifrån, så att säga. När jag gör det så blir det snarare en känsla av 98!

I lördags regnade det komplimanger över mig, som jag skrev tidigare. Gällande min viktnedgång och att jag slutat röka. Men jag fick även kommentarer angående min ålder. Vi pratade om att det var för få damer som tävlade i olika åldersklasser, och när jag öppnade näbben så tittade de oförstående på mig. Jag kunde väl inte spela i Damer50?! Eller om det heter 55...? För jag hade väl inte fyllt 50?!
Jag frågade givetvis hur gammal de tror att jag är. 45 sa någon! Fåfäng som jag är, blev jag givetvis glad för detta. Men... egentligt.... Varför?!
Det är inte fel att bli gammal. Det är vackert att bli gammal. Fint med rynkor. De visar att man har levt. Det heter ju skrattrynkor, bl.a.

Likväl så blev jag glad över att en kvinna, som är äldre än jag, trodde att jag  45.