Jag kontaktade min Vårdcentral för att jag känner att jag behöver någon att prata med. Någon att prata med om min sorg.

Jag fick tid med en psykolog. Först ringde hon och frågade varför jag sökte. Jag berättade hur det ligger till, och som vanligt när jag pratar om Peters död (med nya människor och själv är låg) så började gråta i telefonen. Ingen kommentar från andra änden av luren. Jag sa att jag hade svårt att sova, och antingen drack vin (på helgerna) eller tog en halv insomningstablett i veckorna. (Vilket hemskt namn på tabletten, egentligen!)

Då började hon tydligen fylla i ett formulär, för frågorna blev; dricker du mycket? Använder du snus eller tobak? Narkotika? Några tankar på självmord? 

Samtliga frågar kom som om hon läste innantill. Samtalet slutade med att hon sa att vi skulle ha ett samtal om en vecka, och frågade om vi skulle ta det i ett videosamtal eller att jag skulle komma till mottagningen. Jag svarade att jag gärna vill träffa personen jag ska prata med. Självklart måste man känna vibbarna med den man möter när man ska prata om sånt här! Det sista sa jag inte, utan trodde i min enfald att hon begrept. Vilket nog inte var fallet.

Vårt möte varade i ca 30 minuter. Under denna tid pratade hon i 25 ungefär. Hon skissade på ett block och sa att först kommer man i ett Primärt tillstånd efter en händelse. Nähä?! Vilken överraskning för en person på 67 år som ändå hunnit vara med om både det ena och det andra. Sen kunde man gå vidare på ett eller annat sätt, för att sen komma till det Sekundära tillståndet. Och därifrån gå vidare och bla, bla, bla. Jösses vilken gallematias! 

Jag frågade om jag kunde fota av pappret (för jag tyckte detta borde förevigas!)  men hon sa storsint att jag kunde få med det hem. Jag fick även ett annat papper som jag skulle läsa och begrunda. Så här ser de ut:

 

 

Dessutom visade hon mig en bok som hon tyckte att jag skulle läsa: 

Hon föreslog också att jag skulle ladda ner Appen Snorkel, för att där hitta andningsövningar, för att kunna somna bättre. Och det är väl det enda som var behållning av detta möte!

Ja, det sades inte några ord om sorg eller sorge-arbete. Det var en mycket ung person som jag mötte. Hon såg ut som om hon var 22 eller nåt, men är givetvis inte det. Jag undrar om hon haft några klienter som är fyllda av sorg, om hon själv har upplevt någon form av sorg. Jag tror knappast det. 

Hon gjorde säkert precis som hon har blivit lärd. Men det passade inte in den här gången.

En sak som jag reagerade på direkt när jag kom in i hennes rum: på bordet stod ett led-ljus och flämtade rofullt, men det fanns inga pappersnäsdukar! Märkligt.

Ja, det dröjer nog innan jag tar kontakt med vården igen i detta ärende. Så besviken, så frustrerande.