Visar inlägg taggade med sorg

Tillbaka till bloggens startsida

Midsommar vid Bruket

I går skulle vi ha Picnic nere vid Bruket, där det skulle bli firande med stång, dans och sång. Det var väldigt varmt. Jag cyklade ner dit via Görwelns Slott. Vilket innebar att jag njöt av att cykla skogsvägen i skön svalka mellan träden. Fåglarna sjöng och det var helt ljuvligt! Jag tog en filmsnutt, men har ännu inte lärt mig hur jag ska publicera den här, så ni får kika på mitt Instagram om ni vill se den. Där heter jag qvinna55

Ju närmare Bruket jag kom, desto mer människor var det. Överallt. Jag cyklade efter Mälarens strand  och överallt satt det folk. I vattnet, på stenar och bänkar. Det var folk precis överallt! Jag fotade lite, men på bilderna ser det inte alls trångt ut. Bilderna ljuger.....

 

 

 

 

 

Efter att ha ätit två hembakade bröd, lite potatis-sallad och druckit vatten hade jag fått nog. Inget trivsamt alls att sitta två dm ifrån någon okänds fötter etc. Alla ville ha skugga, och då räds man inte närhet vill jag lova! 28 minuter efter ankomst var det avfärd för mig. 

Jag for en annan väg hem, för att det var ganska jobbigt att cykla på skogsvägen. De har lagt ut nytt grus, så det är lite slirigt. Nu valde jag att åka över gärdet, förbi Pilgrimskapellet och cykelvägen bort till Viksjöleden. Dumt val.

Jag tänkte inte på att jag skulle överväldigas av känslor och minnen på just denna väg. så många gånger som Peter och jag åkt just här. När vi hade haft picnic med Görwelns Slott, nere vid vattnet. Jag kunde se Peter framför mig, i hatten och shorts. Glad och bekymmerslös. Skönt att vi inte visste då vad som skulle hända.

 Vattenfallet börjar högst upp, där Minneslunden är. Det är väldigt fint.

 I denna byggnad tog vi farväl av Peter. Jag grät under hela cermonin.

 Nu stod jag här och grät. 

Jag saknar Peter så oerhört mycket! Jag trodde inte att det skulle göra ont så här länge. Trodde? Jag trodde egentligen ingenting! 

Sitter oh blinkar bort tårar när jag skriver detta. 

Varför är livet så grymt?!

Psykolog

Jag kontaktade min Vårdcentral för att jag känner att jag behöver någon att prata med. Någon att prata med om min sorg.

Jag fick tid med en psykolog. Först ringde hon och frågade varför jag sökte. Jag berättade hur det ligger till, och som vanligt när jag pratar om Peters död (med nya människor och själv är låg) så började gråta i telefonen. Ingen kommentar från andra änden av luren. Jag sa att jag hade svårt att sova, och antingen drack vin (på helgerna) eller tog en halv insomningstablett i veckorna. (Vilket hemskt namn på tabletten, egentligen!)

Då började hon tydligen fylla i ett formulär, för frågorna blev; dricker du mycket? Använder du snus eller tobak? Narkotika? Några tankar på självmord? 

Samtliga frågar kom som om hon läste innantill. Samtalet slutade med att hon sa att vi skulle ha ett samtal om en vecka, och frågade om vi skulle ta det i ett videosamtal eller att jag skulle komma till mottagningen. Jag svarade att jag gärna vill träffa personen jag ska prata med. Självklart måste man känna vibbarna med den man möter när man ska prata om sånt här! Det sista sa jag inte, utan trodde i min enfald att hon begrept. Vilket nog inte var fallet.

Vårt möte varade i ca 30 minuter. Under denna tid pratade hon i 25 ungefär. Hon skissade på ett block och sa att först kommer man i ett Primärt tillstånd efter en händelse. Nähä?! Vilken överraskning för en person på 67 år som ändå hunnit vara med om både det ena och det andra. Sen kunde man gå vidare på ett eller annat sätt, för att sen komma till det Sekundära tillståndet. Och därifrån gå vidare och bla, bla, bla. Jösses vilken gallematias! 

Jag frågade om jag kunde fota av pappret (för jag tyckte detta borde förevigas!)  men hon sa storsint att jag kunde få med det hem. Jag fick även ett annat papper som jag skulle läsa och begrunda. Så här ser de ut:

 

 

Dessutom visade hon mig en bok som hon tyckte att jag skulle läsa: 

Hon föreslog också att jag skulle ladda ner Appen Snorkel, för att där hitta andningsövningar, för att kunna somna bättre. Och det är väl det enda som var behållning av detta möte!

Ja, det sades inte några ord om sorg eller sorge-arbete. Det var en mycket ung person som jag mötte. Hon såg ut som om hon var 22 eller nåt, men är givetvis inte det. Jag undrar om hon haft några klienter som är fyllda av sorg, om hon själv har upplevt någon form av sorg. Jag tror knappast det. 

Hon gjorde säkert precis som hon har blivit lärd. Men det passade inte in den här gången.

En sak som jag reagerade på direkt när jag kom in i hennes rum: på bordet stod ett led-ljus och flämtade rofullt, men det fanns inga pappersnäsdukar! Märkligt.

Ja, det dröjer nog innan jag tar kontakt med vården igen i detta ärende. Så besviken, så frustrerande.

Gråtigt

I går var det en ledsen dag. Igen! Jag tycker dessa svarta, ledsna dagar kommer lite för ofta just nu. Och helt utan förvarning. Jag kan t.ex. vattna blommorna och plötsligen börjar jag gråta. Utan anledning. Nej, det är klart att det är sorgen efter Peter, men utan att något särskilt hänt. Ingen känslig låt på radion, ingen bild jag just sett eller så.

Jag sitter i dag och går igenom bilder från 2017. Rensar och minns. Och är mycket tacksam för att vi rest så mycket som vi gjort. För nu kan jag resa igen, genom att gå igenom bilderna. Minnas allt kul vi gjort, allt fint vi sett. 

Malta mars 2017: 

 Prag Juli 2017

 Åland Juli 2017.

Så gårdagen blev ensam och ledsen. Jag cyklade iväg på förmiddagen och satte upp lappar om vår kommande Loppis här på gården. Tre anslagstavlor. Sen förbi Remontvägen och fotade el-cykeln som ska säljas. 

Kom hem och åt lite sen lunch -klockan var plötsligt 14.30! Kände att jag inte kan vara hemma. Måste ut, bort, gå. Ringde en väninna som också är änka. Tänkte fråga om vi skulle ses någonstans, men hon svarade inte. Kom på att det ju var Mors Dag.

Jag tog med en kasse och plånboken och gick en omväg till Lidl. Kände ett stort tryck över bröstet när det blev minsta uppförs-backe. Gick långsamt så gick det bra. Tänk att psyket sitter precis i hela kroppen!

Köpte mörk choklad, kycklingbacon på rea och tomater. Gick hemåt 

Ville inte hem till ensamheten. Satte mig på en bänk och spelade spel på telefonen.

 

Så småningom tog jag mig hem. Helt utan lust att göra något. 

Livet är jobbigt. Ibland. Ofta. 

Taggat med: 

, , , ,

Ensamt

I går hade jag min kära familj här. Alla hade gått hem runt klockan 21.30. Jag tog hand om disken, plockade undan rester etc. 

Hann även med det näst intill dagliga kvälls-samtalet med Gittan. 

Sen var det så tomt! Inom mig, runt mig. Det är som en ocean av tomrum. Jag blir så ledsen! Varför? Varför skulle den jävla cancern ta bort Peter?! Jag saknar honom så oerhört mycket. Hela morgonen har jag gråtit och känt mig helt tom. Det är svårt att förklara hur det känns. Det gör ont i hela mig! Känns så oerhört orättvist. 

Hittade bilder från 2018, först när vi var på Bröllopsresa och sen i Malmö.

 

 

Min älskade, rolige, varma, goa make! Jag saknar dig mer än ord kan beskriva!

Taggat med: 

, , ,

Olika sorters gråt

I går kväll såg jag en film på SVT-play. Det handlade om ett äldre par som funderade på att flytta. Och alla möjliga saker, som hände kring detta. Och så satt jag där och grät, som vanligt. 

I morse tittade jag på Peters porträtt, mumlade något om hur mycket jag älskade honom. Och sen grät jag igen.

I kväll tittade jag på en film om en man som fått ALS, och försökte förlika sig med sin son. Och så grät jag. 

Hur mycket kan jag gråta?  Hur många timmar per dygn? Och av hur många anledningar? 

Som jag skrivit om tidigare, så har jag alltid blivit berörd av saker om djur och romantik. Men då har det mest blivit en snyftning och lite "blinka bort en tår". Men nu! Nu storgråter jag! Det går åt två eller tre näsdukar. Det här är inte klokt!

Allt som händer efter att Peter gick bort. Det har knappast lättat. Jo, kanske lite. Jag gråter inte varje dag. Men väldigt ofta, och väldigt mycket. Det är sååå jobbigt! 

Nu har det bara gått ett år och en månad plus fem dagar. Men ändå.... Å andra sidan så kommer det nog att pågå i minst hela livet.... Ett liv som jag ibland önskade att det ska ta slut snarast. Men så får jag givetvis inte tänka. Men jag vill träffa Peter igen! Det här är svårt för någon att förstå, som inte varit i samma situation. Ena halvan vill bara dö, och andra halvan (den som fortfarande är förnuftig) vill vara kvar ett par år till. Men, kortfattat, livet är ett helvete!
Ibland. Ofta. Men inte alltid. 

Taggat med: 

, ,

Äldre inlägg